Minnen
Vill glömma men kan inte, vill va lycklig men det går inte, för varenda gång det känns som att det är bättre så faller man igen
morsan jobbar till nio, känner mig extremt ensam, har ingen vän att smsa eller att träffa, för min ända vän är mitt ex som hatar mig
känns som att jag mår sämre när jag är ensam, ensam med mina mörka tankar och ingetting annat,
ingen mamma som snackar med en
är väldigt besviken på mig själv, var självskadefri i 3 månader och denna veckan gjorde man det igen, har både skärt mig och slagit mig själv tills låret blir ömt och man får blåmärken
känner hat för min pappa för att han tog bort min barndom, man var alltid rädd, man vågade inte snacka med honom, han slog mig och fick se han slå min mamma,
hela mitt liv har min pappa och min farbror försökt hjärntvätta mig och mina bröder, dom ville att vi skulle bli emot min mamma, men jag föll inte för det, sa åt dom att inte snacka om henne så,
eftersom att mina bröder var på pappas sida så fick dom inga slag längre, iaf inte lika ofta
jag mådde väldigt dåligt hos pappa, fick höra dom kalla min egna mamma för hora
kommer ihåg när alla hade lagt sig och dom ända som var uppe var jag och min bror, vi började små argumentera om vad som hände mellan min mamma och pappa
JO HON ÄR EN HORA, DU SKA LYSSNA PÅ MIG
finns minnen jag aldrig kommer att gå vidare ifrån
Vad hemskt! :( Det måste verkligen ha varit en fruktansvärd uppväxt.
Förstår att du blir besviken när du varit skadefri tre månader men det kommer alltid andra tillfällen så länge man aldrig ger upp. Det är menat att låta peppande och ingivande men det låter ganska hårt och nedlåtande kanske, eller alltså beroende på hur man läser det, tonfall och allt sådant. Men läs det med en peppande röst så blir det bra. Ingen ska behöva skada sig själv! :)