Inget speciellt....
Har det väldigt svårt att somna, tänker så mycket på gamla minnen men hoppas att imorgon så är det en bättre dag.
Jag måste försöka tänka positivt och ta en dag i taget!
Det var väldigt svårt att snacka med mamma om den där händelsen som jag skrev i mitt förra inlägg. Vill inte tänka på det alls och för att vara ärlig så vet jag inte ens om jag har snackat med någon via BUP om det?
Mamma blev väldigt arg och ledsen när jag pratade om detta, hon önskar att jag kunde ha gått till henne för flera år sedan och sagt vad som hade hänt, hon sa detta själv men det är väldigt svårt... Visade henne videon och såg hur hon blev tårögd och tror att hon insåg hur hemskt det verklig var, att bli skrattad åt, förnedrad och piskad när man låg på det kalla golvet naken.
Jag hoppas att jag blir mycket bättre imorgon för mitt mående påverkar morsan väldigt mycket, tycker att det är tråkigt att hon måste se mig lida när jag har det skit men hon har stöttat mig och försökt göra mig glad genom att snacka om Zeldox och frågar mig saker som, vad hunden ska heta och fyfan vad svårt det är med namn.... blir det en tik så har jag valt dessa namnen: Iris, texa, aska, isa eller kafka! och hane: Atlas, enzo, chevaz, ninja, lilleman och texas :)
Någon som har denna? http://www.hooks.se/product.aspx?productid=041002&deptid=1148&sortType=sortPopularitet&sortOrder=DESC
Vore awesome att veta vad ni tycker om den, funderar på att gå och köpa den.
Aja, nu ska jag ta och kolla på ett supernatural avsnitt!
Tror egentligen inte att din mamma blev arg på dig när du berättade. Hon blev nog snarare mycket upprörd och kände sig maktlös. Just när detta inträffade var du själv i en sinnesstämning som gjorde att du hade helt enkelt inte förmågan att berätta. När tiden går... kommer till slut modet och man vågar öppna den där dörren till smärtan och kan då berätta. Jag tycker att det är bra att du fattat modet och har börjat prata om detta hemska. För att hålla tyst om händelserna gör mer skada än att prata sig "frisk".
Ursäkta men jag blev lite full i skratt när jag läste om dina namnval till din blivande hund! "Lilleman", det heter ju min stora dobermann-kille. Det finns en historia bakom just det namnvalet. Ska förmodligen skriva så småningom detta i min egen blogg, för många tycker att hans namn är "för litet" och skrattar ofta när jag berättar vad min hund heter. Men här och nu kan jag avslöja så mycket att namnet har min hund fått för att hedra min pappas minne.